Det börjar i skymningen. Solen har precis försvunnit bakom taken och kullerstensgränderna i Zagrebs övre stad, Gornji Grad, får ett mjukt gyllene sken. Här uppe känns det som om tiden går lite långsammare. Husfasaderna bär spår av århundraden och varje gränd verkar gömma en egen berättelse.

Jag vandrar längs de smala gatorna mot Kamenita Vrata – Stenporten. Den är den enda bevarade stadsporten från det medeltida Zagreb och har stått här sedan 1200-talet. Men det är inte de gamla murarna som lockar flest besökare.

Inne i portgången brinner hundratals ljus. Doften av stearin blandas med kvällsluften. På väggen hänger den berömda madonnamålningen, föreställande Jungfru Maria med Jesusbarnet. Enligt legenden härjade en förödande brand i staden år 1731. Allt i porten förstördes – utom just denna målning. Träramen brann upp, men bilden klarade sig oskadd. För Zagrebs invånare blev det ett mirakel, och än i dag stannar människor här för att tända ljus, be en bön eller bara sitta en stund i stillhet.

När jag lämnar Stenporten fortsätter promenaden uppåt mot stadens högsta och mest välkända utsiktsplats. På vägen passerar jag något som gör Zagreb unikt. En äldre man i mörk uniform går från lykta till lykta med en lång stång. Han är stadens lykttändare. Varje kväll tänder han fortfarande de gasdrivna gatlamporna för hand, precis som man gjort i generationer. Zagreb är en av få europeiska huvudstäder där traditionen fortfarande lever kvar. När de gula lågorna vaknar till liv får gränderna en nästan filmisk atmosfär.

Högst uppe på kullen reser sig Lotrščak-tornet. Det byggdes på 1200-talet som en del av stadens försvar och vakar fortfarande över Zagreb. Från tornets utsiktsplattform öppnar sig en vidsträckt vy över röda tak, kyrkspiror och de moderna stadsdelarna längre bort. Härifrån förstår man varför Zagreb ofta beskrivs som en stad där Centraleuropa möter Medelhavet.

Mörkret faller över staden. Nedanför glittrar tusentals ljus och från någon uteservering hörs dämpade röster och klingande glas. Bakom mig står det gamla tornet, framför mig lyser de nyss tända gaslamporna och nere i Stenporten fortsätter ljusen att brinna framför den mirakulösa madonnan.

Det är då Zagreb visar sitt allra vackraste ansikte – inte genom stora sevärdheter eller monument, utan genom sina berättelser. Om en målning som överlevde elden, om lyktor som fortfarande tänds för hand och om ett torn som i nästan åtta sekel har blickat ut över stadens takåsar.