På Dagö levde svenskarna som de alltid hade gjort. De fiskade sill i gryningen, lagade sina nät i kvällsljuset och lät kyrkklockorna ringa över havet. Men en höstdag förändrades allt.
Ett bud kom från Katarina den stora. Svenskarna skulle lämna ön. Deras nya hem väntade långt borta, nere på stäppen i Ukraina.
Ingen ville tro att det var sant.
Familjer packade sina liv i kistor och säckar. Några tog med biblar, andra silverbestick eller en handfull jord från gården där släkten bott i generationer. Sedan började den långa färden söderut.
När de till slut kom fram möttes de inte av skog och hav utan av ändlös vind över den torra stäppen. Där byggde de byn som skulle bli Gammalsvenskby. Trots hetta, sjukdom och saknad höll de fast vid sitt språk och sina gamla seder. De blev svenskarna mitt i Ukraina.
Och så finns den gamla sägnen.
Man berättar att en gammal fiskare i byn varje kväll gick ner till floden Dnepr. Där stod han tyst och lyssnade mot vinden. Ibland, sa han, kunde han höra havet från Dagö – vågorna mot stranden och kyrkklockorna hemma på ön.
Barnen skrattade åt honom.
Men de äldre gjorde det aldrig.
Fotnot: Gammalsvenskby har drabbats hårt av kriget mellan Ryssland och Ukraina. Området kring byn ockuperades av ryska styrkor under delar av kriget och har utsatts för beskjutning och stora skador. Många invånare flydde, och flera historiska byggnader har skadats eller förstörts.
Men byn är inte helt utplånad. Det finns fortfarande människor kvar i området, även om situationen varit mycket svår och osäker. Uppgifter om exakt hur många svenskättlingar som fortfarande bor kvar varierar, särskilt efter krigets senaste år.
