Fjällvandring i Åre – stillhet, svett och storslagenhet Det är något särskilt med fjällen. Kanske är det luften – den där krispiga, rena luften som känns som om den rensar inte bara lungorna utan även tankarna. Eller kanske är det tystnaden, den som inte är helt tyst utan fylld av vindens sus, fjällripans rop och det porlande ljudet av smältvatten som slingrar sig nerför stenarna. Den här gången gick färden till Åre, mitt i hjärtat av Jämtlands fjällvärld. Jag har varit här på vintern – åkt skidor, ätit våfflor i backen, druckit varm choklad med rosiga kinder – men att vandra här på sommaren är något helt annat. Det är som att få se platsen utan makeup. Ärlig, vild och vacker på ett sätt som är svårt att beskriva. Vi började tidigt på morgonen från byn, följde leden upp mot Åreskutan. Stigningen var tuff, kroppen påmindes snabbt om att fjäll inte bjuder på några genvägar. Men det var just det som var poängen. Steg för steg, andetag för andetag, med ryggsäcken som enda sällskap. Utsikte