Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig när jag reste till Setomaa, den lilla regionen i sydöstra Estland som gränsar till Ryssland. Det är ett område som ofta glöms bort på kartan, men som jag nu bär med mig som en av de starkaste kulturupplevelser jag haft.

Det började med en sång.
Inte vilken som helst, utan leelo – setofolkets urgamla sångtradition. Jag satt på en träbänk i skuggan av en björk under en byfest när kvinnorna började sjunga. Det var ingen melodi jag kunde sjunga med i, men den gick rakt in i kroppen. Det var rytmiskt, repetitivt, nästan meditativt. Och det lät som att marken själv sjöng genom dem.

Ett folk med väven i blodet

Det märks att Setofolket bär sina traditioner nära hjärtat. Jag träffade Mari, en äldre kvinna i byn Obinitsa, som visade mig hur hon väver sina bälten. Färgerna – rött, svart, vitt – var inte bara dekoration, utan hade betydelser hon inte kunde förklara på något annat sätt än: "Det här är så vi gör. Det här är Seto." Hon hade silversmycken som glittrade i solen, och bar sin folkdräkt med en stolthet som gick att ta på.

Kultur i skuggan av en gräns

Det mest gripande jag lärde mig var att Setofolket är delat av en gräns. Efter Sovjetunionens kollaps hamnade delar av deras land i Ryssland och andra i Estland. Många familjer skildes åt, och det blev svårare att fira gemensamma högtider eller ens hälsa på varandra. Men på något sätt har det inte brutit ner kulturen – snarare har det stärkt den.

På Seto Kuningriigi Päev, setokungarikets dag, samlas de varje år för att utse en symbolisk kung och fira sin historia. Jag fick vara med en sådan dag – dansa med människor jag aldrig träffat förut, smaka på syrad mjölk och hemgjorda piroger, och se hur barn i traditionella kläder sprang mellan tält med hantverk och sång.

Mellan öst och väst – men alltid hemma

Det som fascinerade mig mest med Setomaa var känslan av att vara både mellan och bortom gränser. Här är det estniska och det slaviska sammanflätat. Här talas en dialekt jag inte förstod, men där ögonen sa allt. Här är inte bara historien levande – den är ett vardagsliv.

Jag lämnade Setomaa med en känsla av vördnad. För att det fortfarande finns platser där människor inte bara bevarar sina traditioner – de lever dem, sjunger dem, bär dem på kroppen. Och där en sång kan binda ett folk samman, trots att politiska gränser försökt skilja dem åt.